Ännu ett år äldre
Jaha, då har man fyllt 42. Känns inte särskilt annorlunda än 40 eller 41... inte 35 heller för den delen. Sist jag skrev här såg livet lite annorlunda ut. Irriterad på sitt jobb och en naggande känsla av att förhållandet var på upphällningen. Nu har jag istället avklarat första året på webbprogrammeringsprogrammet
med ganska bra betyg. Är taggad som fan för vad som ska hända sen när man är klar.
Men, och det kommer ju alltid ett men. Samtidigt undrar man ju lite vart livet tog vägen? Känns ju som att man faktiskt avverkat halva livet nu (84 känns på något sätt ganska rimligt). Vad hände med allt man skulle göra "när man blir stor"? Ja ja, vi får väl se om jag har svaret på det nästa år när jag uppdaterar bloggen. Tack och hej!
Är det dags för det årliga inlägget?
Det blir bara mer och mer sporadiskt som det skrivs här. Känns väl lite som fenomenet blogg har spelat ut sin roll. Tycker ändå att det är trevligt att skriva små sammanfattningar om tiden som gått mellan inläggen.
Jag överlevde covid-pandemin som synes, världen håller sakta men säkert på att återgå till det normala, men skulle inte förvåna mig om apkopporna ska ställa till det nu istället. Sen senast har jag hunnit med att skaffa damsällskap, fylla 40, få min lägenhet totalrenoverad samt att överväga ett karriärsbyte.
Det sistnämnda skulle nog vara bra för min sinnesstämning då jag känner att jag blir mer och mer bitter på mitt arbete och skolan som instution. Men vi får väl se vad som händer till hösten, det är ju ett tag tills dess. Idag ligger jag istället i en hård säng på Östra Stranden och längtar efter sommarlov.
Simma lugnt till nästa gång!
2021 - Vad ska hända nu?
Det var onekligen länge sen sist. År 2020 var ett riktigt skitår, det kan nog alla vara överens om. Även om mitt liv i vanliga fall redan är tämligen osocialt och att omställningarna för mig personligen inte blev så stora så har det känts. Som tur är har jag kunnat jobba som vanligt, jag flyttade till en större lägenhet och ingen i min direkta närhet har hittills drabbats av Covid-19. Ändå känner jag i svagare stunder att det börjar bli nog nu.
Jag blir 40 i år, bara en sån sak. Om någon sagt till mig för 20 år sen att jag skulle sitta ensam, barnlös och tjock år 2021 hade jag nog skrattat åt dem. Skulle jag? Inte då!
Det blir nog svårt att göra något åt barnbiten innan 40årsdagen. Men några kilo kanske jag kan bli av med, och om vaccinationerna flyter på kanske jag till och med inte behöver fira födelsdagen som singel? Vem vet hur det blir, men lite drömmar kan man behöva och 2021 behöver ju inte jobba särskilt hårt för att bli bättre än året som var.
Dagens låt:
Rush - Time Stand Still
Snart ett år äldre...
Så var det ännu en blogg kvällen före födelsedagen. 36 år imorgon. Låter skitgammalt men känner mig faktiskt fortfarande förhållandevis ung. För en gång skull ska jag inte gnälla över mitt icke-existerande kärleksliv, för jag har faktiskt sen några månader tillbaka en finis som fyller mitt hjärta med värme.
Det känns otroligt bra, men samtidigt är man ju helt blottad och sårbar när man öppat locket på känsloburken. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana nu. Men det är väl så det ska vara när man är nykär.
Dagens låt:
Whitesnake - Love Ain't No Stranger
Gott slut 2016
Tänk vad snabbt ett halvår går. Hade faktiskt nästan glömt att jag skrev ett inlägg i somras. Men nu är det i alla fall årets sista dag. Ska snart börjar göra mig redo för kvällen, ladda stereon med DJ Bobo som varje nyår sen 1994, och bara komma i den där nyårsstämmningen som jag oftast inte inser att jag var i förrän dagen efter.
2016 har varit ett ganska spännande år, givetivs har det hänt mycket otyg ute i världen men jag tänkte snarare fokusera på mitt eget liv. I år fick jag som bekant tillslut fast anställning inom kommunen. Jag "återupptäckte" mitt intresse för retrospel i och med inköpet av en framemeister, har fått erfara hur det är att han ansvaret för 29 elever då min mentorskollega fick nytt jobb i början på terminen och sist men absolut inte minst har vår lilla umgängeskrets ynglat av sig för första gången i och med lille Noah.
Kärlekslivet har dessvärre varit en beklaglig historia. Dejtade en japanska flyktigt men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Kanske finns ett samband mellan ökat spelintresse och minskat damintresse, vad vet jag. Jobbet har även det tagit alldeles för mycket tid och kraft för att jag skulle orkar fokusera på den fruktlösa kampen att finna en bättre hälft. Hoppas på mer energi till våren, då jag nu kommer få uppbackning med klassen av ny mentor.
Skivåret 2016 har varit riktigt bra det med. Om jag skulle ge mig på en topp tre-lista så blir det nog:
1. Sabaton - The Last Stand
2. Avantasia - Ghostlights
3. Amon Amarth - Jomsviking
Men vill även nämna Metallica - Hardwired...to selfdestruct, Dark Tranquillity - Atoma och Raubtier - Bärsärkargång som ypperliga skivor.
Dagens Låt:
Avantasia - Mystery Of A Bloodred Rose
Snart är man ett år äldre igen...
Då gör sig den stundande födelsedagen sig påmind igen. Denna gång lite av en milstolpe. Imorgon vid den här tiden är jag närmare 40 än 30, känns rätt sjukt. Är det nu man ska vara vuxen? Jag känner mig då rakt inte vuxen i alla lägen. Fast å andra sidan känner jag mig väldigt gammal ibland, speciellt när man pratar med yngre om omvärlden. Har jag blivit gammal och bitter eller är de stackars ynglingarna lyckligt ovetande om hur världen fungerar? Nåväl, existentiella frågor som denna lär inte få något svar denna afton.
Men på tal om att åldras, så tenderar jag att bli tämligen sliten efter var och varannan utekväll. Ett för mig ovanligt mående då jag sällan drabbas hårt av bakfyllan. Kan inte påstå att jag konsumerar större mängder nu, snarare tvärtom men ändå sätter det djupare spår. Det är väl bara att acceptera att man inte längre är en odödlig ungdom utan får leva med krämporna dagen efter. Stökandet på stan har ju trots allt trappats ner en aning det senaste halvåret, inte många dubbelhelger och det har faktiskt varit en och annan vit helg, även om de inte hört till vanligheterna.
Såg förresten att jag inte skrivit något här sen februari. Skumt, känns inte alls som det var längesen. Men tiden går ju i en rasande fart numera. Bara tre veckor kvar av sommarlovet, sen är det dags för ny(gammal) skola igen. Lite nervös faktiskt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Samtidigt är det lite av en dröm att faktiskt få ha en egen klass och vara med och forma dem från början av stadiet istället för att ta över efter någon annan. Det ska säkert gå bra, ska ju bara spela en väsentlig roll i deras akademiska utveckling, ingen press här inte.
Dagens låt:
Seal - Kiss From A Rose
Vart tog tiden vägen?
Jag hade ju tänkt att åtminstone skriva den nu mera traditionella nyårsbloggen i början på januari, men helt plötsligt är det nu mitten på februari och fortfarande inget skrivet. Det har i alla fall inte hänt något direkt jättespännande. Inget nytt på damfronten heller för den delen. Handen på hjärtat börjar jag tröttna. Så fort jag skapar minsta lilla intresse för någon går det ändå åt skogen. Kroglivet känns även det mindre lockande nu än för några år sen. Kanske har med åldern att göra, känner mig oftast ganska sliten på söndagar efter nattsudd kvällen innan. Alkoholen tär mer på kroppen dessutom. Aldrig varit den som blivit jättebakis, men jämfört med för hur jag mådde för 10 år sen dagen efter är det stor skillnad.
En postitv sak är att jag äntligen efter fyra och ett halvt år fått en fast anställning hos kommunen. LAS är en rätt bra grej ändå. Nu kan man helt säkert se fram emot en sommar utan oro för hösten.
En annan kul grej är att mitt retrospelande återuppväckts nu under 2016, eller ja, spelande har ju funnits hela tiden. Men jag insåg återigen hur mycket roligare det är att spela på den faktiska hårdvaran istället för att emulera. Allt tack vare en japansk liten videouppskalare vid namn Framemeister. Men, det kostar ju pengar att köpa dessa gamla spel har jag märkt. Varit borta från retromarknaden i kanske tre år och priserna har stuckit iväg rejält. Då är det kanske bra om man skär ner lite på drickandet, ätandet av skräpmaten och andra kostsamma vanor.
Dagens låt:
East 17 - Gold
Kvällstankar
Ibland alltså...jag vet. Det är nog fanimej fel på mig. Jag förstår inte hur folk fungerar. Man frågar saker men får inga svar. Man pratar med folk och folk blir arga, eller ledsna. Jag får dåligt samvete, jag blir ledsen... Ond jävla cirkeln av allt ihop. Känner bara för att stänga av allt. Allt vad känslor och samvete heter, dra täcket över huvudet och sova. Jag orkar fan inte... vi vill ju alla bara ha lite omtanke och kärlek? Varför ska det vara så svårt?
Ingen låt idag heller...
Bakom masken
Det blir ganska långt mellan uppdateringarna här märker jag. Men det är ju bara mig själv det drabbar, när jag sitter på hemmet och förgäves försöker komma ihåg vad jag gjorde under 2015. Drunkomentären lär ju bara visa en sida, en mestadels positiv och sinnesbedövande sida. Bloggen har ju länge varit min ventil där det icke alkoholpåverkade nonsenssnacket fått leva fritt (med undantag för diverse fyllebloggar).
I alla fall, mitt liv borde vara toppen. Om mindre än en vecka lämnar jag det sjunkande skeppet som i dagsläget är min arbetsplats. Tillbaka till Oskarström. Ska bli jättekul. På hemmafronten har jag väldigt trevligt med mina vänner i tid och otid. Likväl känner jag mig ganska nedstämd. Varför? Vet inte om det har att göra med arbetskollegor som (kanske omedvetet) ger mig dåligt samvete för att jag ska sluta. Eller är det bara den urgamla historien om en ensam David? Det har ju varit ett återkommande tema genom åren.
Jag menar, jag får ångest vartenda söndag jag vaknar smått bakfull, gjort av med massa pengar och skit. Jag får ångest de gånger jag vaknar upp någon annanstans än i min säng (eller om någon okänd människa av någon märklig anledning valt att föja med mig hem), inte för att det är särskilt vanligt förekommande. Men mest ångest får jag faktiskt om jag valt att inte utsätta min lever för etanol på stadens gator och torg. Det är ett ondskefullt hamsterhjul och jag bara springer fortare och fortare.
Egentligen tror jag att jag bara skulle vilja stöta in i någon i hissen, affären eller nån annanstans som bara sa. David, du är den pusselbit som fattats i mitt liv, kom och gör mig komplett. Men som den pragmatiker man är inser jag ju att man inte får något gratis här i livet, och förhoppningsvis är mitt kontot inte helt tomt ännu.
Dagens låt utgår idag i brist på fantasi.
Nytt år ännu en gång...
Ja, det blir väl alltid så. Nytt år och jag tänker att jag ska bli bättre på att logga in här. Vi vet ju hur det brukar gå, men vi gör väl ett försök i år med. Nytt år i alla fall. Nyårsdagsdeppen uteblev helt igår av någon anledning. Troligen främst på grund av att jag vaknade strax efter tolv med en djävulsk huvudvärk. Gick upp en stund och avklarade ett toabesök, tog några panodil och la mig lite på sängen igen i väntan på att tabletterna skulle börja verka. Vad händer? Jo jag somnar och vaknar strax efter fyra. Det var mörkt ute igen och resten av dagen kändes minst sagt märklig. Väntade på att det skulle ljusna, men det gjorde det så klart aldrig. Fick därför aldrig den där känslan av att allt är över som brukar infinna sig den första januari.
Kunde naturligtvis inte sova på kvällen heller när jag redan sovit 12 timmar, men jag har ju som tur är några dagar kvar att vända tillbaka dygnet innan det är dags att gå tillbaka till verkligheten igen. Avslutar med något så klyschigt som att säga att 2015 ska bli mitt år.
Dagens låt:
Reduction - Living In A Promised Land
Jag har saknat fyllebloggen.
Jo, det är sant. Alldeles för ofta raglar mitt blekfeta spektakel till kropp hem mot småtimmarna. Traditionen bjuder att jag dessutom är ensam, alldeles för onykter och trött för att faktiskt kunna samla tankarna tillräckligt för att kunna klura ut lösenordet till bloggen. Alltså lyser fyllebloggen med sin frånvaro.
Ikväll, inte så mycket. Faktiskt en tämligen städad afton för att vara undertecknad. För att vara en vanlig dödlig, har jag förstått nu i efterhand, är det kanske lite mer som konsumerats en helg än vad genomsnittet uppger. Det spelar dock mig mindre roll när jag trots min ensamhet ändå känner mig nöjd över kvällens utsvävningar.
I en stund av klarsynthet och ärlighet känner jag mig manad att tala från hjärtat. Ja, mitt levene är kanske inte det hälsosammaste. Simningen kompenserar kanske till viss del, men det dricks mycket alkohol. Ikväll hade jag faktiskt ställt in mig på en nykter tillvaro, men när erbjudande kom var det svårt att motivera en lördagskväll hemma.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag skulle vilja ha en anledning att stanna hemma. Kanske är det därför jag blir glad när jag ser att tjej vars namn jag dessvärre glömt, tittar på mig med igenkännande blick. Menar inte att detta skulle vara den slutgiltiga lösningen på alla mina funderingar, spörsmål samt problem. Men det är ett steg i rätt riktning. Efter långfredagens uppvaknande behöver jag något att rikta tankarna mot. Att jag dessutom drabbades av ett smärre mental meltdown när jag såg hur många söta tjejer det fanns ute och svängde sina lurviga gjorde inte kvällen mindre positiv. Det ger mig hopp inför framtiden, snart snart kanske jag lyckas få någon i håven. Om inte maskorna i nätet blivit för stora med åren vill säga.
Dagens låt:
Savatage - D.T Jesus (Jesus Saves original version)
Happy f*cking Easter!
Nu är det påsk igen. Ingen ögoninflamation detta år som tur är. Lagom sleten efter gårdagens eskapader också. Märks att man inte är 20 längre. Men det är väl bara att acceptera att man börjar åldras. Man kan ju tycka att man borde begripit sig på tjejer vid det här laget, men icke. Förstår inte riktigt hur man kan springa efter någon i flera månader och när jag tillslut säger att jag vill veta var hon står får jag till svar att hon inte är intresserad. Haha jaja då vet jag ju i alla fall. En törn till i självförtroendets stam men men. Man får väl vara lite realistisk, jag är kanske inte helt perfekt.
Dagens låt:
Edguy - Two Out Of Seven
Att stänga av...
Efter helgens strapatser började jag fundera. Ett samtal om känslor och förtryckta sådana fick mig att fundera. Jag går nog lite på autoförsvar när det kommer till känslolivet, jag stänger av de jäkligt fort för att slippa känna något och på så sätt bli besviken när det inte går min väg. Inser att jag hållt på så här fem års tid. Ska inte älta gammalt mög, men det förändrade lite hela min syn på allt vad förhållande heter. Tydligen är jag inte ensam om detta. Men jag ska försöka ändra mig. Tror aldrig jag kommer lyckas fånga någons hjärta om jag vid minsta lilla tveksamhet gör som vanligt, stänger av och går vidare. Men på nåt sätt gillar jag att tycka synd om mig själv, kanske för att jag på den vägen låter de avstängda känslorna sippra ut. Nä, jag ska sluta med det med. Det är fanimej inte synd om mig. Finns de som har det bra mycket jävligare här i världen.
Över till nåt helt annat, så har jag fått förfrågan om jag kunde tänka mig undervisa ännu en grupp. Det känns på något sätt jäkligt bra. Visst det skulle kunna vara så att jag är den som har mest tid över jämfört med de anda språklärarna, men jag väljer att tolka det som att man är nöjd med det jag gör och har förtroendet att jag kommer göra bra ifrån mig. Det ska bli både kul och spännande. Se där, redan fokuserar vi på bra saker...
Dagens låt:
Savatage - Edge of Thorns
Ekorrhjul
Ibland känns det lite som om man fastnat i ett ekorrhjul...ekorrhjul? Varför heter det så? Har nog aldrig sett en ekorre springa i nåt hjul. Hamsterhjul låter ju mer passande då. Man springer och springer men kommer aldrig någonstans. Ungefär så känner jag nu.
Men för den goda sakens skull, låt mig utveckla detta. Om man ser till min yrkesroll är det knappast något ekorrhjul, här är det ständig progression, nya saker konstant. På gott och ont. Det är väl mer mitt liv utanför skolans värld som har gått lite i stiltje. Imorgon är det fredag och helg igen, vad väntar då? Jo troligen blir det väl i alla fall en kväll på stan i alkoholens tecken. Ut och festa och träffa folk är väl alltid kul kan man tycka, ja självklart, det är väl därför man utsätter sin stackars kropp för dessa påfrestningar vecka efter vecka. Vilket resulterar i en söndag (för det är oftast lördagarna som bjuder upp till partaj) där man mår både fysiskt och psykiskt dåligt. Illamående och huvudvärk som resultat av en "lyckad" kväll, ångest över att man ligger där ensam och känner sig som ett halvruttet päron. Inte det minsta utvilad trots att morgondagens arbete står och stampar i farstun.
Å andra sidan, skulle jag istället välja att spendera kvällen hemma. Spela tv-spel eller kolla på film i min ensamhet (juldagen någon?!?) mår jag precis lika ruttet på söndagen, minus illamående och huvudvärk. Med en gnagande tanke i bakhuvudet att det varit helg och jag har gjort precis samma sak som jag skulle kunna göra en tisdagskväll. Nej jag vet inte om det är ett dugg bättre faktiskt. Äldre blir man ju oavsett dessutom.
Nej jag tror allt jag skulle behöva få in lite friskt blod i cirkulationen, lite nya bekantskaper som kan bidra till att mitt trevliga sociala liv blir ännu trevligare. Kanske någon av det motsatta könet som kan få en lite ur balans, få en att bryta normen och göra saker man kanske inte brukar göra. Kanske så litet som att det känns okej att sitta hemma en lördagskväll? Men hur lyckas man med det i en stad som är ökänd för att vara kall och oinbjudande? Jag är ju inte heller den som driver på saker och ting tyvärr.
Dagens låt:
Van Halen - Not Enough
Nytt år igen...
Fy, jag gillar egentligen inte nyår. Visst, det är allt som oftast en trevlig tillställning med härliga vänner och skojiga upptåg. Så även detta år, men givetvis kommer samma avgrundsdjupa dipp dagen/dagarna efter. Ett nytt år borde (som jag har för mig jag skrev förra året) vara något nytt skoj och spännande. Jag känner mig snarare som fetare, äldre, fulare och mer apatisk än vanligt. Matens smakar illa, dricka öl känns meningslöst och dyrt och varför ska man ens försöka vara trevlig? Nä, jag vet, det kommer gå över. Men det känns onekligen som varje nyårsångest blir värre och värre, eller är det för att jag varit sjuk större delen av julledigheten som blåser upp eländet mer än vanligt? Vi får väl se om några dagar, när vardagen återgått till det normala. Just nu vill jag bara ligga kvar i soffan, med filten över mig och drömma mig bort i fimen och spelets värld. Tack och hej!
Dagens låt:
The Bangles - Manic Monday
Ångest
Fan jag har lite ångest nu. Samma jäkla visa som förra sommaren. Nackdelen med att bara få "vikariat" hos Halmstads kommun är att man inte får något jobb under sommaren. Jag har visserligen haft tur att få lite extrajobb några veckor i sommar men då min anställning i och med detta övergick till en timanställning så blir det ett trevligt litet glapp på en månad då jag inte får någon lön. Nu tänker väl vissa att det inte borde vara några problem då alla få så jävla mycket tillbaka på skatten. FEL! Eftersom jag redan förra sommaren hade samma bekymmer och fick ta ett sommarjobb fick jag istället en fet räkning från skatteverket. Alltså, inga extra pengar i sommar. Ingen lön nu i juli och som grädde på moset ingen a-kassa heller då jag inte varit arbetslös. Ångesten över hur augusti ska klaras är stor. Visst jag kan säkerligen få låna lite pengar av mina kära föräldrar om det skulle knipa, men jag hatar att låna. Kan inte njuta av något då, inte känna att man kan unna sig något lite extra...fan ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag stannat i Knäred med löjligt låg men trots allt konstant månadslön. Fast å andra sidan hade jag kanske haft andra problem då. Nä nu ska jag färga håret så jag får tillbaka lite välmående igen, för den blonda utväxten gör ju inte saken bättre.
Dagens låt:
The Cure - Just Like Heaven
Drömmande
Sen jag var 12-13 år har jag varje sommar haft en tendens att sent på kvällen öppna mitt fönster och bara sitta och titta ut i sommarnatten. Lyssna på tystnaden, stirra in i närmsta gatlampa och drömma mig bort. Jag vet inte riktigt varför, men det har alltid känts väldigt bra. Bra men samtidigt lite deppigt. För när allt är så där tyst och lugnt känner jag mig väligt ensam. Ungefär som att alla man känner har lämnat en och man sitter ensam kvar när allt det roliga är slut. Nu vet jag ju naturligtvis att jag inte är det minsta ensam, och har i princip aldrig varit det, men likväl känns det så. Det är konstigt nog en skön känsla. Men det är väl som det sägs, det är bättre att känna något än ingenting alls. Nä jag ska nog sätta mig i fönstret en stund till.
Dagens låt:
Joe Hisaishi - Asu e no Kaze
Bättre sent än aldrig (the return of the fylleblogg)
JA! Jag vet att det var nästan ett halvår sen sist. Mitt liv har inte varit särskilt spektakulärt sen dess. Damer har kommit och gått, men ingen har varit bestående. Blev visst lågstadielärare under en period också.
Men för att komma till det fina i kråksången. Jag retar mig som fan på alla dessa par som håller på att gulla med varann. Inter för att jag är avundsjuk (eller jo, det är jag nog), men jag tycker att en låg profil är att föredra i större sällskap. Inte nog med detta, jag får även höra gång på gång att jag är tråkig och vrickad som inte går fram och erbjuder mina tjänster till diverse damer på de lokala dansgolven denna somriga stad har att erbjuda. Men jag kan bara inte få mig till att göra det. Jag må har hur mycket som helst att prata om, men har jag ingen minsta gemensamma nämnare med den jag avser konversera med står det sig slätt. Lika förbannat jobbigt är det om jag skulle försöka mig på att skriva till någon på nätet. Jag kommer ytterst sällan på någon att säga om vi inte har något som knyter oss samman. Men skit i det nu, borde gå och sova alkoholen av mig. Natti natt, sov gott!
Dagens låt:
Hardcore Superstar - Someone Special
Fyllesnack
Reflektion: Jag blir alltid illa till mods då jag vandrar hem i ensamhet efter en utekväll. Borde jag sluta dricka? Ja det kanske jag borde, inte minst för min arbetslösa ekonomis skull. Men nu förivrar jag visst mig. Jag är inte bara less på att vara en cancersvulst på den svenska ryggraden i och med mitt arbetslösa tillstånd, jag är även less på att jag alltid ska ha förhoppningen om att denna utekväll ska bli den bästa någonsin. Då jag gör allt rätt och har roligare än någonsin och glömmer alla onda bekymmer som vardagen varslar.
Så blir det ju som bekant aldrig, utan jag går istället ensam och bitter hem, med otrevliga tankar om alla mina vänner som lever i sina "lyckliga" förhållanden. Helt övertygad om att de endast lever i en drömvärld och snart kommer vakna upp till den bistra verklighet som vi andra lever i.
Sen kommer jag hem och inser att jag inte alls tycker illa om dessa personer, utan att jag istället avundas dem för att de lyckats finna tillit till någon annan, någon de känner att de vill dela sin vardag med i vått och torrt. Den egentliga frågan är om jag någonsin kommer ha det förtroendet för en annan människa igen. Troligen inte, om det nu inte skulle vara så att Ms Perfect bara råkar ramla ner mitt framför mig. Det är nog mig det är fel på. Jag har världens jävla ego, men vågar ändå aldrig närma mig flickor av risken att få ett avvisande. Jag vet det är löjligt, men jag har ett förbannat problem här. Hade inte haft några problem med det om det bara hade gällt i en ansikte mot ansikte-situation, men när det även gäller att kontakta tjejer via sociala medier börjar bägaren rinna över. Det handlar nog om att inte vara som alla andra loosers utan att faktiskt vara bättre (för det är jag ju så jävla övertygad om att jag är) än alla andra. Att just mina enkla små rader kan få vilken tösabit som helst på fall. Har inte hänt ännu....eller ja nu ljög jag väl lite. Men oftast har det varit tjejen själv i sådana lägen som varit den drivande faktorn. Nä, jag får väl inse att jag inte är klippt och skuren för att fånga kvinnors hjärtan. Jag får väl ägna mig åt att söka jobb, spela tv-spel och kolla film och tv-serier istället.
Dagens låt:
Puddle Of Mudd - She Hates Me
2012 års sista inlägg
Tänkte avsluta 2012 med en liten lista. 2012 har varit ett mycket gott musikår. Det har kommit en hel hög med trevliga album, några har överträffat mina vildaste förhoppningar, andra har varit precis så bra som förväntat. Men till syvende och sist har jag grävt fram årets tre i särklass bästa skivor.
Brons:
Raubtier - Från Norrland till helvetets port
Raubtier har sedan debuten 2009 bara blivit bättre och bättre. Från Norrland till helvetets port kom farande som ett ilsket rovdjur från de norrländska skogarna rakt in i mitt hjärta. Oavsett om det är blytungt ös eller känsloladdade balader ger Hulkoffs morrande mig gåshud.
Silver:
Kreator - Phantom Antichrist
Kungarna av europeisk thrash metal levererar en skiva som likt en orkan pulveriserar allt i sin väg. Grabbarna öser på i sann Kreator-anda, men samtidigt finner man att både en och två melodislingor som luktar väldigt mycket klassisk heavy metal. Mums med andra ord. Vågar mig faktiskt på att säga att detta kan vara det bästa sedan 1990 års Coma Of Souls.
Guld:
Sabaton - Carolus Rex
In i det sista var tvekade jag om ändå inte Kreator förtjänade titeln "Årets bästa album 2012", men så lyssnade jag igenom Carolus Rex ännu en gång. Jag har inte varit så jätteförtjust i Sabaton tidigare, men denna skiva har de verkligen lyckats med. Egentligen hade det ju räckt med de svenska versionerna av låtarna, men risken hade väl varit att utländska fans inte skulle uppskattat skivan lika mycket då. Det spelar ingen roll, det här är årets skiva.
