Brösthår
En sak som jag funderat på en längre stund är fenomenet hår på bröstet. Vissa av släktet kvinnofolk verkar uppskatta denna form av manlig kroppsfysik medan andra helst ser den som intet närvarande.
Hur är det egentligen? Gillar "tjejer" hår på bröstet hos män? Vart hamnar då jag, min stackare, som har förvisso en beskärd del av kroppsbehåring på bålens övre parti. Men långt ifrån den ryamatta som ibland förväntas. Hamnar då min sparsamt håriga överkropp någonstans i gränslandet mellan okej/ej okej och scysst/knappt acceptabelt?
Få yppiga frågor som denna får sällan svar, även denna kräves ej vidare aktivt deltagande från diverse läsare. Men det skulle högaktningsfullt beundras de få som faktiskt tar sig tid att besvara veckans dilemma.
Dagens låt:
Erasure - Always
Erasure - Always
Ja' e int' bitter
Eller jo fan... visst är jag bitter. Vanlig ålderdomsbitterhet, snefylla, sinnessjukdom eller en härlig cocktail av alla tre?
Nä jag blir fanimej inte klok på hur jag fungerar. Efter en otroligt jävla überkul fredag blev lördagen dess antiklimax. Det började väl ganska lovande när man väl kom in till stan, men sen gick det fan ta mig bara utför. Av någon outgrundlig anledning bet icke alkoholen så som sig bör, om det beror på gårdagens eskapader låter jag vara osagt men det blev ingen fylla helt enkelt. In på Mårtensson och knökas med det fulla packet, vilket bara fick mig att känna mig mindre och mindre sugen på att vara där. Naturligtvis var ölen pissdyr och som den (i alla fall denna månaden) underbetalda lökring jag är svider varje otäck utgift lite extra.
I alla fall, jag försökte verkligen ha det kul, bli lite full och go och ha det allmänt trevligt. Hade ju för fan stropsat upp mig med både skjorta och slips under min förfärligt vackra stickade tröja. Såg förbannat proper ut med andra ord. Det hjälpte föga.
På nåt sätt kände jag mig bara jävligt i vägen vart jag än var. Ödets ironi hade satt konstiga griller i huvudet på mig kvällen innan. Jag menar, om nu för en gång skull jag får lite uppskattning från någon som faktiskt både är trevlig och ser bra ut. Varför måste det då vara någon som i praktiken aldrig kommer vara aktuell? Men det är väl så mitt liv har tett sig i 30 år redan, så varför förvåna sig. Att min älskade kusin dessutom äntligen kom att presentera mig för sitt....vad ska vi kalla det...ragg kanske...efter åtaliga veckor och jag mer eller mindre såg i hennes ögon hur lite hon ville att jag skulle vara där. Fullt förståeligt, för hon ville ju ha honom för sig själv. Snäll som han är försökte han ju presentera mig för hennes väninnor, men fick en yttest sval respons. Nu har jag ju på någon konstig vänster några uns stolthet (varför är för mig ibland ett mysterium), vilket gör att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG tjatar på någon tjej. Vill de inte ha mig så fine, då kommer jag inte försöka få henne att ändra sig heller. Nog för att jag kan toffla lite ibland, men inte för att försöka få någon att tycka om mig.
Det blir ju som väntat kuk i hela maskineriet då jag som redan var lite avslagen blir än mer avfärdadnde. Vill inte ha nån jävla sympatiflirt bara för att min kära kusin säger att jag är trevlig. Hennes vänner visade med oskiljaktig tydlighet att de inte önskade stifta bekanskap med undertecknad.
Kort och gott, allt blev fel. Jag skyller givetvis mest på mig själv. Förstår inte vad som gör att jag stundtals måste vara en sån heltidsidiot. Men skam den som ger sig. Någon gång måste väl jag få lite medvind? Allra helst skulle jag vilja att det var våren/sommarn 2009 igen då vi i genemskapen var som mest på hugget och även de som numera har flickvänner var jävligt på för att vi skulle ha så roligt som möjligt...
Nä jag blir fanimej inte klok på hur jag fungerar. Efter en otroligt jävla überkul fredag blev lördagen dess antiklimax. Det började väl ganska lovande när man väl kom in till stan, men sen gick det fan ta mig bara utför. Av någon outgrundlig anledning bet icke alkoholen så som sig bör, om det beror på gårdagens eskapader låter jag vara osagt men det blev ingen fylla helt enkelt. In på Mårtensson och knökas med det fulla packet, vilket bara fick mig att känna mig mindre och mindre sugen på att vara där. Naturligtvis var ölen pissdyr och som den (i alla fall denna månaden) underbetalda lökring jag är svider varje otäck utgift lite extra.
I alla fall, jag försökte verkligen ha det kul, bli lite full och go och ha det allmänt trevligt. Hade ju för fan stropsat upp mig med både skjorta och slips under min förfärligt vackra stickade tröja. Såg förbannat proper ut med andra ord. Det hjälpte föga.
På nåt sätt kände jag mig bara jävligt i vägen vart jag än var. Ödets ironi hade satt konstiga griller i huvudet på mig kvällen innan. Jag menar, om nu för en gång skull jag får lite uppskattning från någon som faktiskt både är trevlig och ser bra ut. Varför måste det då vara någon som i praktiken aldrig kommer vara aktuell? Men det är väl så mitt liv har tett sig i 30 år redan, så varför förvåna sig. Att min älskade kusin dessutom äntligen kom att presentera mig för sitt....vad ska vi kalla det...ragg kanske...efter åtaliga veckor och jag mer eller mindre såg i hennes ögon hur lite hon ville att jag skulle vara där. Fullt förståeligt, för hon ville ju ha honom för sig själv. Snäll som han är försökte han ju presentera mig för hennes väninnor, men fick en yttest sval respons. Nu har jag ju på någon konstig vänster några uns stolthet (varför är för mig ibland ett mysterium), vilket gör att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG tjatar på någon tjej. Vill de inte ha mig så fine, då kommer jag inte försöka få henne att ändra sig heller. Nog för att jag kan toffla lite ibland, men inte för att försöka få någon att tycka om mig.
Det blir ju som väntat kuk i hela maskineriet då jag som redan var lite avslagen blir än mer avfärdadnde. Vill inte ha nån jävla sympatiflirt bara för att min kära kusin säger att jag är trevlig. Hennes vänner visade med oskiljaktig tydlighet att de inte önskade stifta bekanskap med undertecknad.
Kort och gott, allt blev fel. Jag skyller givetvis mest på mig själv. Förstår inte vad som gör att jag stundtals måste vara en sån heltidsidiot. Men skam den som ger sig. Någon gång måste väl jag få lite medvind? Allra helst skulle jag vilja att det var våren/sommarn 2009 igen då vi i genemskapen var som mest på hugget och även de som numera har flickvänner var jävligt på för att vi skulle ha så roligt som möjligt...
Dagens låt:
Iron Maiden - Caught Somewhere In Time
Iron Maiden - Caught Somewhere In Time
