Sjuk, kass, krasslig...kalla det vad du vill
Usch, jag hatar att vara sjuk! Brukar sällan vara det. Måste ha ett enormt imunförsvar då det kan gå år mellan åkommorna. Men jag har nu varit lite halvkrasslig från och till sen mitten på februari. När den ena förkylningen till slut släppt kommer det strax en annan och allt börjar om igen, I fredags var jag överlycklig över att jag äntligen mådde bra igen. Men lagom till jag skulle åka till jobbet började halsen klia och torrhostan var ett faktum..
Under helgen blev det bara värre och värre... På måndagen mådde jag inte alls bra, men hade inte mycket val än att gå till jobbet ändå... var redan ett gäng som var sjuka så. Tisdagen var jag i samma tillstånd som dagen innan. Onsdagen kom och jag trodde det var på väg att vända, åkte in till stan för att klippa mig...det skulle jag inte gjort... innan jag var hemma igen hade tempen stigit och jag kände mig allmänt kass. Tänkte att jag fick avvakta till morgonen och se om jag blivit bättre annars fick jag stanna hemma..
Vaknade kl 9 idag och mådde skit... blev att sjukanmäla sig. Inte alls kul, men har sovit nästan hela dagen nu, hoppas att jag blir bättre snart, vill ju inte vara sjuk på lördag. Händer ju massa skoj då :) Men tar inte ut något i förskott, utan jag får väl istället återberätta det senare och avgöra om det var lyckat eller ej...
Usch måste nog ta mig bort till Maxi och handla lite....vill egentligen inte alls sticka ut näsan utanför dörren, men man måste väl...måste ju äta...
Under helgen blev det bara värre och värre... På måndagen mådde jag inte alls bra, men hade inte mycket val än att gå till jobbet ändå... var redan ett gäng som var sjuka så. Tisdagen var jag i samma tillstånd som dagen innan. Onsdagen kom och jag trodde det var på väg att vända, åkte in till stan för att klippa mig...det skulle jag inte gjort... innan jag var hemma igen hade tempen stigit och jag kände mig allmänt kass. Tänkte att jag fick avvakta till morgonen och se om jag blivit bättre annars fick jag stanna hemma..
Vaknade kl 9 idag och mådde skit... blev att sjukanmäla sig. Inte alls kul, men har sovit nästan hela dagen nu, hoppas att jag blir bättre snart, vill ju inte vara sjuk på lördag. Händer ju massa skoj då :) Men tar inte ut något i förskott, utan jag får väl istället återberätta det senare och avgöra om det var lyckat eller ej...
Usch måste nog ta mig bort till Maxi och handla lite....vill egentligen inte alls sticka ut näsan utanför dörren, men man måste väl...måste ju äta...
Vardagstankar...
Sitter här igen, reflekterar över mitt liv. Är jag nöjd? Har intalat mig själv att jag lever det perfekta livet nu. Ingen som ska vara med och bestämma allt man gör utan jag är fri som vinden. Men varför varför varför är jag inte lycklig då?
Tror det är något som fattas i mitt liv. Behöver inte nödvändigtvis vara någon att dela livet med. Utan det är nog snarare så att jag har tappat en bit av mig själv nånstans på vägen... jag saknar mig själv helt enkelt. Jag är inte samma omtänksamme kille som för ett par månader sen... Gjorde något för snart en vecka sen jag aldrig trodde jag skulle kunna göra. Inte utan att trilla dit igen. Men det gick tydligen, även om jag i efterhand kände lite ågren och tänkte på hennes känslor. Hur hon måste känt att veta att jag inte menade något med det... Fast å andra sidan verkade hon inte tagit skada av de...kanske gick hon vidare som följd av detta (vilket jag tycker är positivt).
Sen har det bara fortsatt, jag har märkt att jag sätter mig själv främst, som jag förvisso sagt länge att jag ska, men samtidigt är jag inte helt oberörd av vad folk tycker...upplevde att det inte längre är jag som är offret, utan jag är det potentiella svinet... jag är förvirrad, jag vill ha kakan och äta den, Vill ut och festa, men samtidigt en mysig hemmakväll, jag är papa manwhore men vill vara svärmorsdrömmen och tvärt om... dock tänker jag inte spela några spel...Dags att svälja egot... drömma sig bort... släcka sänglampan och krama kudden...sluta hänga läpp - gå ut i vårvädret!!
Kanske är det bara åldersnoja... en tidig 30års-kris.
Tror det är något som fattas i mitt liv. Behöver inte nödvändigtvis vara någon att dela livet med. Utan det är nog snarare så att jag har tappat en bit av mig själv nånstans på vägen... jag saknar mig själv helt enkelt. Jag är inte samma omtänksamme kille som för ett par månader sen... Gjorde något för snart en vecka sen jag aldrig trodde jag skulle kunna göra. Inte utan att trilla dit igen. Men det gick tydligen, även om jag i efterhand kände lite ågren och tänkte på hennes känslor. Hur hon måste känt att veta att jag inte menade något med det... Fast å andra sidan verkade hon inte tagit skada av de...kanske gick hon vidare som följd av detta (vilket jag tycker är positivt).
Sen har det bara fortsatt, jag har märkt att jag sätter mig själv främst, som jag förvisso sagt länge att jag ska, men samtidigt är jag inte helt oberörd av vad folk tycker...upplevde att det inte längre är jag som är offret, utan jag är det potentiella svinet... jag är förvirrad, jag vill ha kakan och äta den, Vill ut och festa, men samtidigt en mysig hemmakväll, jag är papa manwhore men vill vara svärmorsdrömmen och tvärt om... dock tänker jag inte spela några spel...Dags att svälja egot... drömma sig bort... släcka sänglampan och krama kudden...sluta hänga läpp - gå ut i vårvädret!!
Kanske är det bara åldersnoja... en tidig 30års-kris.
Förvirrad självinsikt
Har så många tankar i huvudet... men varför gör de sig så illa när de kommer ut i text? Är det någon defekt jag har i mitt huvud som gör att allt jag skriver ner måste vara fullt läsligt med korrekt meningsbyggnad och sammanhang?
Är det så att jag även här tänker för jävla mycket på allting? Hur många gånger har jag inte sumpat lite "tillfällig lycka" genom att tänka? Stäng av för fan, stäng av!! Var inte så jävla självgod och tyck att du alltid ska vara så jäkla reko, förståndig och "fin"... vet att innehållet inte är lika fint som omlaget.
Eller är det helt enkelt så att det är självkänslan som lider? Gömmer man sig bakom "det här är inte rätt, det är inte värt det" för att man är rädd att man inte räcker till... att vara den som står naken i snön när de andra sitter inne i bastun? Sårad igen? Att få reda på att någon annan är mycket bättre kan vara lätt att skaka av sig, men på nåt sätt biter sig något litet fast... som sen växer..och slutligen äter upp en... Brukar ju aldrig ta åt mig, eller gör jag det? Bara att jag inte visar det? Inte ens för mig själv? Vem vet...kanske ligger något i det? Eller inte... haha..shit det snurrar i huvudet ikväll alltså...
Lika bra att sluta medan jag känner att jag har lite kontroll kvar över ordflödet... Sov gott!
Är det så att jag även här tänker för jävla mycket på allting? Hur många gånger har jag inte sumpat lite "tillfällig lycka" genom att tänka? Stäng av för fan, stäng av!! Var inte så jävla självgod och tyck att du alltid ska vara så jäkla reko, förståndig och "fin"... vet att innehållet inte är lika fint som omlaget.
Eller är det helt enkelt så att det är självkänslan som lider? Gömmer man sig bakom "det här är inte rätt, det är inte värt det" för att man är rädd att man inte räcker till... att vara den som står naken i snön när de andra sitter inne i bastun? Sårad igen? Att få reda på att någon annan är mycket bättre kan vara lätt att skaka av sig, men på nåt sätt biter sig något litet fast... som sen växer..och slutligen äter upp en... Brukar ju aldrig ta åt mig, eller gör jag det? Bara att jag inte visar det? Inte ens för mig själv? Vem vet...kanske ligger något i det? Eller inte... haha..shit det snurrar i huvudet ikväll alltså...
Lika bra att sluta medan jag känner att jag har lite kontroll kvar över ordflödet... Sov gott!
