rechuck

Sitter här igen, reflekterar över mitt liv. Är jag nöjd? Har intalat mig själv att jag lever det perfekta livet nu. Ingen som ska vara med och bestämma allt man gör utan jag är fri som vinden. Men varför varför varför är jag inte lycklig då?

Tror det är något som fattas i mitt liv. Behöver inte nödvändigtvis vara någon att dela livet med. Utan det är nog snarare så att jag har tappat en bit av mig själv nånstans på vägen... jag saknar mig själv helt enkelt. Jag är inte samma omtänksamme kille som för ett par månader sen... Gjorde något för snart en vecka sen jag aldrig trodde jag skulle kunna göra. Inte utan att trilla dit igen. Men det gick tydligen, även om jag i efterhand kände lite ågren och tänkte på hennes känslor. Hur hon måste känt att veta att jag inte menade något med det... Fast å andra sidan verkade hon inte tagit skada av de...kanske gick hon vidare som följd av detta (vilket jag tycker är positivt).

Sen har det bara fortsatt, jag har märkt att jag sätter mig själv främst, som jag förvisso sagt länge att jag ska, men samtidigt är jag inte helt oberörd av vad folk tycker...upplevde att det inte längre är jag som är offret, utan jag är det potentiella svinet... jag är förvirrad, jag vill ha kakan och äta den, Vill ut och festa, men samtidigt en mysig hemmakväll, jag är papa manwhore men vill vara svärmorsdrömmen och tvärt om... dock tänker jag inte spela några spel...Dags att svälja egot... drömma sig bort... släcka sänglampan och krama kudden...sluta hänga läpp - gå ut i vårvädret!!

Kanske är det bara åldersnoja... en tidig 30års-kris.