rechuck

Om en timme slår klockan över till den 22/7 och jag blir officellt gubbe! Det känns faktiskt inte så hemskt som jag trodde för ett år sen. Jag vägrar inse att jag faktiskt är till åldern kommen. Så länge jag har roligt och folk har roligt med mig kommer jag fortsätta ha roligt. Oavsett ålder! Fast någonstans därinne finns ju en liiiiten liiiiten röst som säger att jag kanske skulle ta och rota mig nu. Och kanske är det så, men då gäller det banne mig att jag hittar någon som är värd det. Jag tenderar ju att inte lyckas så bra på det området, kan bara inte begripa vad jag gör för fel. Det kan ju omöjligt vara fel på alla jag träffar, det måste väl snarare vara hos mig felet ligger då va? Eller är det så att frasen "endast det bästa är gott nog" gör sig alltför påmind och tanken på att nöja sig känns väldigt främmande. Det kan låta löjligt, men jag saknar de där fjärillarna jag brukade få i unga dar (haha nu lät jag ju verkligen som en gammal stöt), när man bli alldeles varm i magen när man får ett sms eller ett samtal från henne. Den där känslan att det inte spelar någon roll om vädret är kasst, jobbet suger och plånboken är tom, så länge man tänker på henne känns allt bra. Jag har inte känt så på många år. Är jag helt dum i huvudet eller bara en hopplös hollywood-romantiker? Nåväl, ska bli spännande att se vad mitt nya decenium har att erbjuda. Kanske kanske kanske får jag uppleva någon av de ovan nämnda känslorna innan jag fyller 40?

Det återstår väl att se vad som händer och sker i framtiden. Imorgon när jag vaknar börjar mitt medlemskap i 30-klubben!

Idag tänkte jag faktiskt belysa ett spännande område. Jag har reflekterat en del över hela det här fenomenet med att nätdejta. Ska inte sticka under stol med att jag provat detta kontaktmedium både en och två gånger, med ganska varierat resultat. Fast i slutändan har det ändå blivit skit av alltihop.

Det sägs ju att det, tillskillnad från krograggen, är så bra med nätet. Man får tid att lära känna personen och känna om det klickar innan man träffas. Inte bara låta fyllan tala och sen ha ågren över den där ödlan som ligger och flämtar jämte en i sängen dagen efter. Det låter väl jättebra, inte sant?

Fast egentligen undrar jag om det verkligen funkar. Kan visserligen inte utgå från någon annan än mig själv, men visst är det lite märkligt att förväntningarna alltid verkar vara skyhöga och att det verkar jättebra när man ses och när man ses väldigt gärna vill ses igen, men att det sen blir knäpptyst? Denna nästintill oskrivna regel verkar anammas av den stora majoriteten som raggar folk på nätet. Det står jämt och ständigt att det är något seriöst som avses, och att one night stands inte är något för dem. Men det är i slutändan precis det som det blir. Nätdejten är det nya krogragget, fast med mycket mycket mer falskhet.

Det är som att illusionen bryts när de två personerna från nätet möts. De gulliga smsen upphör, likaså de spontana msn-konversationerna. Istället låtsas man som att allt är fint, det var trevligt att ses och vi måste måste göra detta igen, men har liiiite mycket att göra just nu. Kan se lite senare? Själv sitter man där och undrar vad det var för fel man gjort?

Eller jag vet inte... eller så är jag helt enkelt en förjävla tråkig människa i verkliga livet och förbannat trevlig när jag sitter bakom skärmen. Då föredrar jag faktiskt krograggandet, för då byggs inte några luftslott upp utan den bistra sanningen uppenbarar sig relativt omgående. Och skulle det vara så att man dagen efter känner att det här var ett rejält misstag (spriten är alltid bra att skylla på), så brukar det istället lösas genom att man inte byter nummer, inga hejdåkyssar, inga löften om att ses snart igen utan det räcker med ett "tack för i natt, ha det fint..ses säkert ute nån mer gång".

Tror fanimej jag använt den Petter-referensen förr i bloggsammanhang. Men skitsamma, det funkar ju alltid. Det går verkligen bra nu. Inne på min andra semestervecka, och trots att vädret inte hintat det minsta om att det faktiskt skulle vara mitten på juli så är det ändå ytterst behagligt att vara ledig.

Som om inte det skulle vara nog så har jag faktisk också sagt upp mig i torsdags. Lite märklig känsla faktiskt. Kunde inte riktigt förstå hur snabbt allt gick. Vaknade på tisdagsmorgonen av att telefonen ringde och det visade sig vara från bemanningen. De undrade om jag var intresserad av att jobba för dem, och att jag skulle ringa och prata med skolans rektor i så fall. Sagt och gjort, dagen efter var det intervju och jag fick jobbet om jag ville ha det. Ska bli otroligt kul och framför allt skönt med ett måndag-fredagsjobb.

Det blev helg och vännerna började sin semster så det var ju ett ypperligt tillfälle att gå ut och "fira". Vi bestämde oss för att bryta vår la coca-trend och faktiskt dra till något annat ställe. Blev att vi drog till James (som vi varit på väg till flertalet ggr innan men alltid fastnat innan). Skönt ställe med schysst musik som omväxling. Blev visserligen att jag gick hem lite tidigare än planerat, men det gjorde ingenting. Hade ändå så trevligt sällskap. Ska bli kul att ses igen.

Blev naturligtvis ett återbesök på James kvällen efter, också väldigt trevligt, fast jag märker att jag inte är odödlig och kan ligga på topp två kvällar på rad. Igår var jag bara en spillra av mitt forna jag. Inte så bakis utan mer orkeslös haha. Nåväl, det ryktars om lite öl ikväll igen, och det är ju faktiskt semester så det är ju bara att ta tjuren vid hornen.

Fyra dagar kvar till gubbåldern, känns faktiskt inte det minsta jobbigt. Jag har ju trots allt haft ett helt år på mig att bearbeta den kommande dagen. Så länge folk fortfarande tror jag är runt 23 så är det lugnt.

Blir en liten snabbisblogg nu så här innan jag ska gå och nana kudden. Imorgon är det sista arbetspasset innan semestern. Jag vill inte jobba, jag vill vara ledig...må det bli 23 snabba timmar.

Mindre än två veckor kvar till gubbdagen, är det då man ska bli vuxen och duktig? Bilda familj, ta ansvar och all sån skit? Njae jag fortsätter nog i samma hjulspår, fortsätter vara carefree och ta dagen som den kommer. Men en liten del av mig skulle nog faktiskt vilja bli lite involverad i någon annan igen. Fast i vanlig ordning blir det väl så att jag inte orkar med det. Tror helt allvarligt att ett gammalt ex fuckade upp min hjärna rejält med all den skit hon gjorde mot mig. Borde inte vara så, men det sitter där lite i bakhuvudet varje gång. Problem? Ja jag har nog det haha...

Två ynka jobbpass kvar innan fyra veckors härlig semester väntar. Längtar så!

Nu sitter jag här och är alldeles för trött. Blev inte mycket sömn i natt, fick spontanbesök av ett flickebarn jag språkat ett tag med på nätet. Sånt är alltid kul, och av någon anledning låg vi bara och pratade en massa medan klockan vackert tickade på, och naturligtvis sov jag ganska dåligt när jag väl somnade, som jag alltid gör när det ligger någon i sängen jämte.

Och nu som alltid när folk åker ifrån mig känner jag mig väldigt ensam. Det är rätt sjukt, spelar inte så stor roll vem det varit som besökt en, en god vän, mamma eller pappa, eller till och med en jobbig flickvän som man egentligen ville vara utan. Men just timmarna efter de lämnat en och man sitter i sin tomma lya är alltid lika jobbiga. Apatin infinner sig och man sitter bara och fånglor på datorskärmen i hopp om att någon ska underhålla en. Jag vet ju bättre, men kan inte låta bli. Jag är sällskapsjuk trots allt.

Nåväl, det är ju tur jag alltid har mitt lilla nörderi att falla tillbaka på. Tv-spel och framförallt RPGn är perfekta sällskap när man känner sig ensam. När man kan träda in i rollen som någon annan och bara vara...dessutom har jag ju en jäkla massa spel liggande som bara väntar på att spelas. Så jag kanske ska fälla ner locket på Vaion nu och iklädd rollen som Tidus bege mig ut med Yuna, Lulu, Wacca och gänget och spöa Sin? Jag tror det faktiskt...