rechuck

Det blir ganska långt mellan uppdateringarna här märker jag. Men det är ju bara mig själv det drabbar, när jag sitter på hemmet och förgäves försöker komma ihåg vad jag gjorde under 2015. Drunkomentären lär ju bara visa en sida, en mestadels positiv och sinnesbedövande sida. Bloggen har ju länge varit min ventil där det icke alkoholpåverkade nonsenssnacket fått leva fritt (med undantag för diverse fyllebloggar).

 

I alla fall, mitt liv borde vara toppen. Om mindre än en vecka lämnar jag det sjunkande skeppet som i dagsläget är min arbetsplats. Tillbaka till Oskarström. Ska bli jättekul. På hemmafronten har jag väldigt trevligt med mina vänner i tid och otid. Likväl känner jag mig ganska nedstämd. Varför? Vet inte om det har att göra med arbetskollegor som (kanske omedvetet) ger mig dåligt samvete för att jag ska sluta. Eller är det bara den urgamla historien om en ensam David? Det har ju varit ett återkommande tema genom åren. 

 

Jag menar, jag får ångest vartenda söndag jag vaknar smått bakfull, gjort av med massa pengar och skit. Jag får ångest de gånger jag vaknar upp någon annanstans än i min säng (eller om någon okänd människa av någon märklig anledning valt att föja med mig hem), inte för att det är särskilt vanligt förekommande. Men mest ångest får jag faktiskt om jag valt att inte utsätta min lever för etanol på stadens gator och torg. Det är ett ondskefullt hamsterhjul och jag bara springer fortare och fortare.

 

Egentligen tror jag att jag bara skulle vilja stöta in i någon i hissen, affären eller nån annanstans som bara sa. David, du är den pusselbit som fattats i mitt liv, kom och gör mig komplett. Men som den pragmatiker man är inser jag ju att man inte får något gratis här i livet, och förhoppningsvis är mitt kontot inte helt tomt ännu.