rechuck

Efter helgens strapatser började jag fundera. Ett samtal om känslor och förtryckta sådana fick mig att fundera. Jag går nog lite på autoförsvar när det kommer till känslolivet, jag stänger av de jäkligt fort för att slippa känna något och på så sätt bli besviken när det inte går min väg. Inser att jag hållt på så här fem års tid. Ska inte älta gammalt mög, men det förändrade lite hela min syn på allt vad förhållande heter. Tydligen är jag inte ensam om detta. Men jag ska försöka ändra mig. Tror aldrig jag kommer lyckas fånga någons hjärta om jag vid minsta lilla tveksamhet gör som vanligt, stänger av och går vidare. Men på nåt sätt gillar jag att tycka synd om mig själv, kanske för att jag på den vägen låter de avstängda känslorna sippra ut. Nä, jag ska sluta med det med. Det är fanimej inte synd om mig. Finns de som har det bra mycket jävligare här i världen.

 

Över till nåt helt annat, så har jag fått förfrågan om jag kunde tänka mig undervisa ännu en grupp. Det känns på något sätt jäkligt bra. Visst det skulle kunna vara så att jag är den som har mest tid över jämfört med de anda språklärarna, men jag väljer att tolka det som att man är nöjd med det jag gör och har förtroendet att jag kommer göra bra ifrån mig. Det ska bli både kul och spännande. Se där, redan fokuserar vi på bra saker...

 

Savatage - Edge of Thorns