rechuck

Nej, jag ska inte skriva om hur sketet mitt liv känns nu, att inte ha pengar, att jag aldrig kommer förstå hur tjejer funkar eller hur jävla dumma i huvudet de är på kommunals a-kassa (jag sparar allt detta till ett annat inlägg). Tänkte istället skriva om något helt annat. Kärleken till ett band - Savatage.

 

Hörde talas om bandet först 1999, vilket är lite ironiskt då deras sista skiva släpptes 2001. Men i alla fall, min då relativt nya vän Jonas var ganska såld på Savatage och prackade på mig tre av hans skivor med nämnda band. Han berättade för mig att han lyssnat på dem ganska länge men att det var först flera år senare han lärde sig uppskatta storheten i dem. Själv var jag en ganska trångsynt "hårdrockare" då som mest ville att banden skulle låta som Helloween eller Gamma Ray, alltså tysk power metal. Men jag satte mig tillslut och började lyssna lite på skivorna, tyckte kanske någon enstaka låt var bra, men inte så mycket mer. Fast på något sätt kunde jag inte släppa dem riktigt. Så höll det på i ganska många år, att jag lyssnade på någon låt då och då. Ville tycka de var jättebra, för jag gillade dem på nåt konstigt sätt. Sen en dag, så bestämde jag mig för att nu fanimej skulle jag lyssna igenom hela skivan Gutter Ballet, och då var det som alla bitar föll på plats. Det var verkligen skitbra, och sen har de bara växt med åren.

 

Last.fm är en sida som registrerar vilka låtar du lyssnar på, och jag har varit medlem där sen 31 maj 2006, och Helloween har alltid legat som band nummer ett, Savatage har legat ganska långt ner på listan men de senaste åren har de snabbt letat sig uppåt och nu skiljer det knappt 150 lyssningar för att de ska gå om och bli band nummer ett. Vad är det då med Savatage som gör dem så jävla bra kan man ju fråga sig? Jag vet faktiskt inte, det kan vara Jon Olivas underbara texter, hans och Zack Stevens fantastiska röster som förmedlar sådana känslor. Det kan även vara de härliga pianoslingor som genomgår de flesta låtarna. Det ska väl sägas att Savatage bytte stil i och med 1989 års Gutter Ballet, till att bli lite snällare och mer välslipade, men de äldre skivorna har även de en mysig råhet som passar Olivas melodier och röst utmärkt. Savatage funkar liksom alltid, är man ledsen kan man känna tröst i de känslostarka parierna, är man glad funkar de istället som en katalysator som gör en ännu gladare. Det är fanimej kärlek det. 

 

Begär givetvis inte att alla ska känna lika starkt för Savatage som jag, det tog ju mig trots allt nästan 10 år innan jag verkligen insåg hur mycket jag tyckte om dem.

 

När jag tänkte att jag skulle skriva det här inlägget hade jag givetvis redan en speciell låt i åtanke som dagens låt, en låt där Jon Olivas röst ger mig ständig gåshud, speciellt i partiet "I never wanted to know, never wanted to see. I wasted my time, til time wasted me" som kommer på slutet. Men så dök en annan väldigt speciell låt upp i mitt huvud under tiden jag skrev detta. Denna med Zack Stevens på sång, naturligtvis kunde jag inte bestämma mig, för båda två är mig väldigt kära. Så idag blir det istället två dagens låtar...