The (N)Everending Story
Kära dagbok, eller hur man nu ska börja ännu ett blogg inlägg.
Helst av allt skulle jag vilja leva i en fantasivärld, där tiden står stilla och man inte behöver oroa sig för framtiden. De senaste veckorna har jag levt lite halvt i fantasin och lite halv i den bistra verkligheten. Har väl försökt blunda men som jag skrev i en tidigare blogg så blir det en del funderingar när man sitter ensam.
Igår kväll/natt tog dock verkligheten överhanden. Jag kom till ett vägskäl där jag inte längre visste vilken väg jag skulle gå, och det gick inte att hålla sig i mitten utan valet var ett faktum. Gå åt det ena hållet och riskera att bli sårad allt eftersom stigen blir smalare. Eller gå åt det andra hållet, ensam. Det var verkligen inget lätt val. Gillar verkligen det första hållet, men vet också att alla sagor förr eller senare tar slut. Bestämde mig för att stanna upp innan jag väljer väg. Fundera ordentligt...men det är ganska svårt det med. Jag vill ju som sagt leva i min fantasivärld.
På tal om fantasivärldar så köpte jag en film igår. Den oändliga historien. En film jag älskade som barn, och som jag inte sett på över 15 år. Pratade av en slump om den i förra veckan och helt plötsligt stod den mitt framför mig på Konsum i Knäred. Tittade på den nyss och den är helt fantastisk. Riktigt mysig och välgjord. Ledmotivet kan vara bland det bästa som gjorts till en film (och musikvideon luktar så mycket 80tal att jag ryser av välbehag) och soundtracket överlag är riktigt stämningsfullt. Den känns inte alls omodern trots att den är 25år gammal. Ingentinget i filmen är den tomhet som blir kvar när männsikans drömmar och fantasi dör. Och det är Pojken Bastians uppgift att rädda landet Fantasien från att bli helt uppslukad av Ingentinget. Jag måste nog säga att jag känner mig ganska full av Ingentinget just nu...Mitt liv som den oändliga historien känns ganska mycket som den "ändliga historien". Men jag vet att jag kommer resa mig ur detta. För precis som för Bastian finns det ett litet sandkorn av hopp kvar som man kan fylla med nya drömmar och fantasier, och vem vet...kanske även gamla drömmar kommer till liv igen?
Helst av allt skulle jag vilja leva i en fantasivärld, där tiden står stilla och man inte behöver oroa sig för framtiden. De senaste veckorna har jag levt lite halvt i fantasin och lite halv i den bistra verkligheten. Har väl försökt blunda men som jag skrev i en tidigare blogg så blir det en del funderingar när man sitter ensam.
Igår kväll/natt tog dock verkligheten överhanden. Jag kom till ett vägskäl där jag inte längre visste vilken väg jag skulle gå, och det gick inte att hålla sig i mitten utan valet var ett faktum. Gå åt det ena hållet och riskera att bli sårad allt eftersom stigen blir smalare. Eller gå åt det andra hållet, ensam. Det var verkligen inget lätt val. Gillar verkligen det första hållet, men vet också att alla sagor förr eller senare tar slut. Bestämde mig för att stanna upp innan jag väljer väg. Fundera ordentligt...men det är ganska svårt det med. Jag vill ju som sagt leva i min fantasivärld.
På tal om fantasivärldar så köpte jag en film igår. Den oändliga historien. En film jag älskade som barn, och som jag inte sett på över 15 år. Pratade av en slump om den i förra veckan och helt plötsligt stod den mitt framför mig på Konsum i Knäred. Tittade på den nyss och den är helt fantastisk. Riktigt mysig och välgjord. Ledmotivet kan vara bland det bästa som gjorts till en film (och musikvideon luktar så mycket 80tal att jag ryser av välbehag) och soundtracket överlag är riktigt stämningsfullt. Den känns inte alls omodern trots att den är 25år gammal. Ingentinget i filmen är den tomhet som blir kvar när männsikans drömmar och fantasi dör. Och det är Pojken Bastians uppgift att rädda landet Fantasien från att bli helt uppslukad av Ingentinget. Jag måste nog säga att jag känner mig ganska full av Ingentinget just nu...Mitt liv som den oändliga historien känns ganska mycket som den "ändliga historien". Men jag vet att jag kommer resa mig ur detta. För precis som för Bastian finns det ett litet sandkorn av hopp kvar som man kan fylla med nya drömmar och fantasier, och vem vet...kanske även gamla drömmar kommer till liv igen?
Dagens låt:
Limahl - Never Ending Story
Limahl - Never Ending Story
Kommentarer
Trackback
