rechuck

Jaha, då har man fyllt 42. Känns inte särskilt annorlunda än 40 eller 41... inte 35 heller för den delen. Sist jag skrev här såg livet lite annorlunda ut. Irriterad på sitt jobb och en naggande känsla av att förhållandet var på upphällningen. Nu har jag istället avklarat första året på webbprogrammeringsprogrammet 

med ganska bra betyg. Är taggad som fan för vad som ska hända sen när man är klar. 

Men, och det kommer ju alltid ett men. Samtidigt undrar man ju lite vart livet tog vägen? Känns ju som att man faktiskt avverkat halva livet nu (84 känns på något sätt ganska rimligt). Vad hände med allt man skulle göra "när man blir stor"? Ja ja, vi får väl se om jag har svaret på det nästa år när jag uppdaterar bloggen. Tack och hej!

Det blir bara mer och mer sporadiskt som det skrivs här. Känns väl lite som fenomenet blogg har spelat ut sin roll. Tycker ändå att det är trevligt att skriva små sammanfattningar om tiden som gått mellan inläggen.

 

Jag överlevde covid-pandemin som synes, världen håller sakta men säkert på att återgå till det normala, men skulle inte förvåna mig om apkopporna ska ställa till det nu istället. Sen senast har jag hunnit med att skaffa damsällskap, fylla 40, få min lägenhet totalrenoverad samt att överväga ett karriärsbyte.

Det sistnämnda skulle nog vara bra för min sinnesstämning då jag känner att jag blir mer och mer bitter på mitt arbete och skolan som instution. Men vi får väl se vad som händer till hösten, det är ju ett tag tills dess. Idag ligger jag istället i en hård säng på Östra Stranden och längtar efter sommarlov.

 

Simma lugnt till nästa gång!

Det var onekligen länge sen sist. År 2020 var ett riktigt skitår, det kan nog alla vara överens om. Även om mitt liv i vanliga fall redan är tämligen osocialt och att omställningarna för mig personligen inte blev så stora så har det känts. Som tur är har jag kunnat jobba som vanligt, jag flyttade till en större lägenhet och ingen i min direkta närhet har hittills drabbats av Covid-19. Ändå känner jag i svagare stunder att det börjar bli nog nu. 

Jag blir 40 i år, bara en sån sak. Om någon sagt till mig för 20 år sen att jag skulle sitta ensam, barnlös och tjock år 2021 hade jag nog skrattat åt dem. Skulle jag? Inte då!

 

Det blir nog svårt att göra något åt barnbiten innan 40årsdagen. Men några kilo kanske jag kan bli av med, och om vaccinationerna flyter på kanske jag till och med inte behöver fira födelsdagen som singel? Vem vet hur det blir, men lite drömmar kan man behöva och 2021 behöver ju inte jobba särskilt hårt för att bli bättre än året som var. 

 

Rush - Time Stand Still

 

Så var det ännu en blogg kvällen före födelsedagen. 36 år imorgon. Låter skitgammalt men känner mig faktiskt fortfarande förhållandevis ung. För en gång skull ska jag inte gnälla över mitt icke-existerande kärleksliv, för jag har faktiskt sen några månader tillbaka en finis som fyller mitt hjärta med värme.

 

Det känns otroligt bra, men samtidigt är man ju helt blottad och sårbar när man öppat locket på känsloburken. Livet är verkligen som en berg-och-dalbana nu. Men det är väl så det ska vara när man är nykär.

 

Whitesnake - Love Ain't No Stranger

 

 

Tänk vad snabbt ett halvår går. Hade faktiskt nästan glömt att jag skrev ett inlägg i somras. Men nu är det i alla fall årets sista dag. Ska snart börjar göra mig redo för kvällen, ladda stereon med DJ Bobo som varje nyår sen 1994, och bara komma i den där nyårsstämmningen som jag oftast inte inser att jag var i förrän dagen efter.

 

2016 har varit ett ganska spännande år, givetivs har det hänt mycket otyg ute i världen men jag tänkte snarare fokusera på mitt eget liv. I år fick jag som bekant tillslut fast anställning inom kommunen. Jag "återupptäckte" mitt intresse för retrospel i och med inköpet av en framemeister, har fått erfara hur det är att han ansvaret för 29 elever då min mentorskollega fick nytt jobb i början på terminen och sist men absolut inte minst har vår lilla umgängeskrets ynglat av sig för första gången i och med lille Noah. 

 

Kärlekslivet har dessvärre varit en beklaglig historia. Dejtade en japanska flyktigt men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Kanske finns ett samband mellan ökat spelintresse och minskat damintresse, vad vet jag. Jobbet har även det tagit alldeles för mycket tid och kraft för att jag skulle orkar fokusera på den fruktlösa kampen att finna en bättre hälft. Hoppas på mer energi till våren, då jag nu kommer få uppbackning med klassen av ny mentor. 

 

Skivåret 2016 har varit riktigt bra det med. Om jag skulle ge mig på en topp tre-lista så blir det nog:

 

1. Sabaton - The Last Stand

2. Avantasia - Ghostlights

3. Amon Amarth - Jomsviking

 

Men vill även nämna Metallica - Hardwired...to selfdestruct, Dark Tranquillity - Atoma och Raubtier - Bärsärkargång som ypperliga skivor.

 

Avantasia - Mystery Of A Bloodred Rose

 

 

 

Då gör sig den stundande födelsedagen sig påmind igen. Denna gång lite av en milstolpe. Imorgon vid den här tiden är jag närmare 40 än 30, känns rätt sjukt. Är det nu man ska vara vuxen? Jag känner mig då rakt inte vuxen i alla lägen. Fast å andra sidan känner jag mig väldigt gammal ibland, speciellt när man pratar med yngre om omvärlden. Har jag blivit gammal och bitter eller är de stackars ynglingarna lyckligt ovetande om hur världen fungerar? Nåväl, existentiella frågor som denna lär inte få något svar denna afton. 

 

Men på tal om att åldras, så tenderar jag att bli tämligen sliten efter var och varannan utekväll. Ett för mig ovanligt mående då jag sällan drabbas hårt av bakfyllan. Kan inte påstå att jag konsumerar större mängder nu, snarare tvärtom men ändå sätter det djupare spår. Det är väl bara att acceptera att man inte längre är en odödlig ungdom utan får leva med krämporna dagen efter. Stökandet på stan har ju trots allt trappats ner en aning det senaste halvåret, inte många dubbelhelger och det har faktiskt varit en och annan vit helg, även om de inte hört till vanligheterna. 

 

Såg förresten att jag inte skrivit något här sen februari. Skumt, känns inte alls som det var längesen. Men tiden går ju i en rasande fart numera. Bara tre veckor kvar av sommarlovet, sen är det dags för ny(gammal) skola igen. Lite nervös faktiskt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Samtidigt är det lite av en dröm att faktiskt få ha en egen klass och vara med och forma dem från början av stadiet istället för att ta över efter någon annan. Det ska säkert gå bra, ska ju bara spela en väsentlig roll i deras akademiska utveckling, ingen press här inte.

 

Seal - Kiss From A Rose

 

 

Jag hade ju tänkt att åtminstone skriva den nu mera traditionella nyårsbloggen i början på januari, men helt plötsligt är det nu mitten på februari och fortfarande inget skrivet. Det har i alla fall inte hänt något direkt jättespännande. Inget nytt på damfronten heller för den delen. Handen på hjärtat börjar jag tröttna. Så fort jag skapar minsta lilla intresse för någon går det ändå åt skogen. Kroglivet känns även det mindre lockande nu än för några år sen. Kanske har med åldern att göra, känner mig oftast ganska sliten på söndagar efter nattsudd kvällen innan. Alkoholen tär mer på kroppen dessutom. Aldrig varit den som blivit jättebakis, men jämfört med för hur jag mådde för 10 år sen dagen efter är det stor skillnad. 

 

En postitv sak är att jag äntligen efter fyra och ett halvt år fått en fast anställning hos kommunen. LAS är en rätt bra grej ändå. Nu kan man helt säkert se fram emot en sommar utan oro för hösten.

 

En annan kul grej är att mitt retrospelande återuppväckts nu under 2016, eller ja, spelande har ju funnits hela tiden. Men jag insåg återigen hur mycket roligare det är att spela på den faktiska hårdvaran istället för att emulera. Allt tack vare en japansk liten videouppskalare vid namn Framemeister. Men, det kostar ju pengar att köpa dessa gamla spel har jag märkt. Varit borta från retromarknaden i kanske tre år och priserna har stuckit iväg rejält. Då är det kanske bra om man skär ner lite på drickandet, ätandet av skräpmaten och andra kostsamma vanor.

 

East 17 - Gold

 

 

Ibland alltså...jag vet. Det är nog fanimej fel på mig. Jag förstår inte hur folk fungerar. Man frågar saker men får inga svar. Man pratar med folk och folk blir arga, eller ledsna. Jag får dåligt samvete, jag blir ledsen... Ond jävla cirkeln av allt ihop. Känner bara för att stänga av allt. Allt vad känslor och samvete heter, dra täcket över huvudet och sova. Jag orkar fan inte... vi vill ju alla bara ha lite omtanke och kärlek? Varför ska det vara så svårt?

 

Ingen låt idag heller...

Det blir ganska långt mellan uppdateringarna här märker jag. Men det är ju bara mig själv det drabbar, när jag sitter på hemmet och förgäves försöker komma ihåg vad jag gjorde under 2015. Drunkomentären lär ju bara visa en sida, en mestadels positiv och sinnesbedövande sida. Bloggen har ju länge varit min ventil där det icke alkoholpåverkade nonsenssnacket fått leva fritt (med undantag för diverse fyllebloggar).

 

I alla fall, mitt liv borde vara toppen. Om mindre än en vecka lämnar jag det sjunkande skeppet som i dagsläget är min arbetsplats. Tillbaka till Oskarström. Ska bli jättekul. På hemmafronten har jag väldigt trevligt med mina vänner i tid och otid. Likväl känner jag mig ganska nedstämd. Varför? Vet inte om det har att göra med arbetskollegor som (kanske omedvetet) ger mig dåligt samvete för att jag ska sluta. Eller är det bara den urgamla historien om en ensam David? Det har ju varit ett återkommande tema genom åren. 

 

Jag menar, jag får ångest vartenda söndag jag vaknar smått bakfull, gjort av med massa pengar och skit. Jag får ångest de gånger jag vaknar upp någon annanstans än i min säng (eller om någon okänd människa av någon märklig anledning valt att föja med mig hem), inte för att det är särskilt vanligt förekommande. Men mest ångest får jag faktiskt om jag valt att inte utsätta min lever för etanol på stadens gator och torg. Det är ett ondskefullt hamsterhjul och jag bara springer fortare och fortare.

 

Egentligen tror jag att jag bara skulle vilja stöta in i någon i hissen, affären eller nån annanstans som bara sa. David, du är den pusselbit som fattats i mitt liv, kom och gör mig komplett. Men som den pragmatiker man är inser jag ju att man inte får något gratis här i livet, och förhoppningsvis är mitt kontot inte helt tomt ännu.

 

Ja, det blir väl alltid så. Nytt år och jag tänker att jag ska bli bättre på att logga in här. Vi vet ju hur det brukar gå, men vi gör väl ett försök i år med. Nytt år i alla fall. Nyårsdagsdeppen uteblev helt igår av någon anledning. Troligen främst på grund av att jag vaknade strax efter tolv med en djävulsk huvudvärk. Gick upp en stund och avklarade ett toabesök, tog några panodil och la mig lite på sängen igen i väntan på att tabletterna skulle börja verka. Vad händer? Jo jag somnar och vaknar strax efter fyra. Det var mörkt ute igen och resten av dagen kändes minst sagt märklig. Väntade på att det skulle ljusna, men det gjorde det så klart aldrig. Fick därför aldrig den där känslan av att allt är över som brukar infinna sig den första januari.

 

Kunde naturligtvis inte sova på kvällen heller när jag redan sovit 12 timmar, men jag har ju som tur är några dagar kvar att vända tillbaka dygnet innan det är dags att gå tillbaka till verkligheten igen. Avslutar med något så klyschigt som att säga att 2015 ska bli mitt år.

 

Reduction - Living In A Promised Land